allasbloggar

Jag sitter här framför datorn me blandade känslor. Jag har tänkt en hel del o övervägt väl. O jag känner att jag inte pallar längre!

Jag pallar inte att vända mig själv ut o in för att försöka förklara. Jag har tappat lusten just nu!

Bloggen startades av mig me en stark vilja att skriva av mig. Jag kände att den gav mig nåt. Att andra kunde känna igen sig o att jag fick bra respons o fina kommentarer som kunde hjälpa mig tillbaka. D va augusti 2008... En period i mitt liv då jag va en helt annanstans än va jag e idag. Jag behövde alla livlinor jag kunde greppa o jag slet febrilt me att förstå vad jag skulle ta mig till, vart jag va på väg o hur jag skulle klara mig i d livet som jag då försökte skapa.

Me facit i hand så gick d ganska bra. Inte smärtfritt, men bra! Jag sitter nu här 1,5 år senare o inser att bloggen inte längre fyller samma funktion för mig längre. Jag har inte längre samma behov av att berätta allt som händer i mitt liv. Stormen har ridits ut tillsammans me er o jag e evigt tacksam för d stöd ni har gett mig under tiden. Ni som läst o gett stöd o insikter i form av kloka kommentarer, jag e otroligt tacksam till er!

Jag e medveten om att jag har en bit kvar på min resa, d har vi alla. Den som säger nåt annat ljuger. Jag e också medveten om att dagens samhälle inte e helt redo för all ärlighet som folk har inom sig. Samhället gillar mystiken bakom fasaden o vill inte ha den stoppad in your face!

Jag har känt att min situation sugit mer kraft än va den skänkt på sistone då jag försökt skriva av mig mina innersta tankar. Jag har insett att hur mycket vilja som än finns i mig, så kommer den aldrig kunna komma till sin rätt på print. Jag kanske gör mig själv en otjänst genom att tömma ut allt för allmän beskådan. Till en hel hop av missförstådda som tycker att jag verkar va en ganska labil o konstig brud me huvet fullt av hjärnspöken.....Till viss del sant, hehe. Jag e mänsklig!

Men också till en stor grupp fina därute som känt igen sig o som triggat mig till att skriva mer.

"Hjälp dig själv innan du hjälper andra!" Jo, jag börjar inse d nu. Hur faan ska jag räcka till me all min vilja till att rädda massa folk som kanske inte ens e redo eller vill bli räddade? Om jag inte ens tar mig tid till att läka ifred o bygga upp mig själv helt?

Tiden e inne för att stanna upp, ta en paus o hela mig själv helt o fullt. Jag vet att jag e nära, att d väntar en massa fint runt hörnet. Men jag behöver lite mer tid. Jag behöver kanske bara skriva av mig i fred, för mig själv utan kritiska blickar som lägger olika betydelser o tolkningar i allt.

D sjuka e att d känns som att säga farväl till en vän. Nån nära som har stöttat mig genom mitt livs största kris. Men jag känner ganska starkt inom mig att d här e d enda rätta just nu.

Jag hoppas ni alla fina som följt mig o funnits där genom den här tiden, att ni förstår mig. Jag säger inte att jag aldrig mer kommer skriva. Men just nu e jag inte längre den som jag va när jag började skriva. Bloggen "Upp som en sol o ner som en pannkaka- en blogg om vägen tillbaka via en avstickare en fängelset" den har fyllt sin funktion. Fängelset e avklarat för nästan exakt ett år sen o jag e redan tillbaka på många plan. Jag behöver en paus!

Tack fina, fina bloggen! Du e en stor del av mig o har hjälpt mig oerhört. Men d e dags att ta nästa steg nu. D e inte dig d e fel på, d e mig! Hehe.... Jag gör slut nu för att kasta mig ut på nya äventyr!

Vi ses i en annan sfär, på en annan sida när jag känner mig redo för att skriva av mig för allmän beskådan igen!

Tills dess så ska jag hjälpa till på det allra bästa sättet me att visa att d går. Visa att d går att fucka upp o komma tillbaka på en ännu stabilare bas o på en ännu högre topp! Ge aldrig upp!

Stor kram allihopa o ta hand om er!

Vill ni fortsätta skriva av er eller bolla tankar så finns jag fortfarande på min mail eller på meddelande på FB.

Keep up the good work nu!

Kärlek o kraft!

Sanna