allasbloggar

När vi ändå var inne på språk i det förra inlägget…

Engelska har aldrig varit min starka sida. Jag kan absolut inte formulera mig på engelska, varken skriftligt eller genom att prata.

Igår kom det fram en cool engelsk tjej som ville fota min outfit.

“Hey My name is blabla and i’m a fashiondesigner i think your outfit is very cool, with the shiirt goooing on and everything! Can I take a picture?”

Jag var med Anton och jag blev väldigt nervös eftersom jag med en gång såg hur han stod där och granskade HUR jag skulle svara!

“J..a.. ye..s.. det går.. good goood…”

Klämde jag ur mig, tittade ner, sparkade till en liten sten på marken & visste hur jag röd jag blev i ansiktet.

När hon skulle ta fotot höll jag i mitt paraply. Det ville jag inte ha med på bilden! Jag ville va FASHION.

“Wait! My paraplyumbrella kant be with the picturen i most lägga det här vänta…”

Här såg jag hur anton la handen under hakan, huvudet på sned och log mot mig med sina kisandes glad ögon som säger:

“Hanna Hanna min gulliga lilla tjej! Ha! Ha! Nu gör du det igen! Försöker prata det där svåra språket vi alla andra kan prata! Ha! Ha! Gulligare får man leta efter!” 

Jag ställde upp mig, gjorde en pose, hon tog sitt foto och jag gick tillbaks till Anton. Han tog min hand i sin. Pussade mig i pannen, klappade mig på axeln och promenaden fortsatte utan ett ord om det som precis hade hänt.

OCH NU! NU KOMMER JAG TILL SKOLAN OCH INSER ATT JAG MÅSTE LÄSA 50 SIDOR ENGELSKA!?!?

Ja hörrni, det här är en sån grej som får en att vilja rösta på Sverigedemokraterna…