CARL BILDT
Solen har sänkt sig ner över ett rätt vintrigt Sarajevo. Vi förbereder en middag för att gå igenom dagen och summera våra resultat.
Det finns alltid en viss risk med att på detta sätt komma på hög politisk nivå till Sarajevo – en del politiska ledare ser det som en möjlighet att springa från vardagspolitikens mödosamma plikt och i stället ägna sig åt principiell retorik om de egna principer man ännu inte fått genomslag för.
Vi fick en hel del av den varan i dag på morgonen. Och därmed den oförsonlighet som följer med detta.
Sedan handlar det om att ta dem ner till det faktiskt möjligas lite mer prosaiska värld.
Och vi förklarade att vi tyckte de hade hyggliga möjligheter att gå vidare med ett antal steg som visserligen inte tillfredsställde någons maximala krav men som respekterade allas minimala stoppbockar.
Tillsammans skulle det ge landet en möjlighet att gå mot EU i alla fall i samma takt som regionen i örigt. Det tror jag är viktigt.
Nästa år kommer att bli ett mer besvärigt år. Det är val till hösten, och jag fruktar att tidigare mönster med lite mer upphetsad nationalistisk retorik då kommer att upprepa sig.
Och lite är det så att de mest principfasta nationalisterna på ömse sidor spelar retorisk och politisk ping-pong med varandra. Den enes retoriska övertramp föder den andres…
Men just därför är det så viktigt att förankra den praktiska politiken i det som är praktiskt nödvändigt. Och att vända blicken från det som var till det som kan komma att bli möjligt.
Har vi – EU och USA gemensamt – lyckats att ta dem en bit på den vägen har det varit dagar av värde här i Sarajevo.
