ALEX SCHULMAN
LÄS HELA BLOGGEN HÄR!
Sitter hemma. Surfar på mina vanliga bloggar. Ser att Calle bor i en båthytt i New York, vad han ska vara speciell hela tiden. Går in på min egen blogg. Läser kommentarer. Vilka idioter det finns ändå. Folk som tycker att jag skriver för mycket om si eller för lite om så. Och så KRÄVER de saker. Som om de var i position att kräva någonting. Den här bloggen kan man läsa om man gillar den, annars kan man fara åt helvete. Hur ska jag bli av med de här människorna? Ska jag vädja att de aldrig mer återvänder? Helvete.
Jag är inte i form. Jag är på spänn hela tiden. Känner rädsla för att Amanda ska föda varje sekund. Så fort hon gör en grimas och tar sig om magen tänker jag i panik ut snabbaste rutten till BB. Tänker på Schyfferts show, som var bra, men herregud, varför kommer folk ut därifrån alldeles religiösa? Det var en fyrpluss. Svag fyrpluss, inte ens i närheten av fempluss. Möjligen är den nere och kliar på en trepluss, om jag ska vara ärlig. Jag minns föreställningen i detalj, jag satt på rad åtta och när Schyffert var färdig tackade han publiken. Tre unga män i min ålder reste sig upp ur det sittande publikhavet och applåderade sådär bestämt och taktfast och manifesterande. Som om de ville göra en poäng, som om de ville visa för alla att KLAPP KLAPP KLAPP KLAPP det här var det bästa vi sett. De tittade sig omkring när de applåderade för att varsko sig om att alla såg. Och någon smittades bredvid och reste sig han också. Snart stod hela raden och vad skulle de bakom göra? Sitta kvar? De reste sig också och jag minns att jag tänkte "det är inte sant". Vad skulle jag göra när hela cirkus reste sig upp och applåderade? Skulle jag sitta kvar? Klart jag reste mig upp. Förnedringen i det. Förnedringen. Men Schyffert blev ju glad. Han grät, det är sant. När grät jag senast? Det var länge sen. Amanda gråter varje gång hon köper en ny jumper till vår dotter, men jag då? Nej, jag minns inte. Jag minns en kvinna som grät varje gång hon såg vaktparaden. Det är ju fantastiskt.
Läser fler bloggar. Läser Birro. Äh. Läser Jennie Hammar från New York. Det finns något nytt, provocerande där som jag gillar. Jag tror att det är sättet på vilket hon plötsligt omfamnar New York som om det vore alldeles självklart, sättet som hon namndroppar gatorna och krogarna som om hon bott där i 250 år. Hon är mer "New York" än New York. Det provocerar, jag gillar det! Längtar tills imorgon klockan 21.00. Veckans höjdpunkt, Söndagsparty i Femman. Talade med Sigge om det igår, hur glada vi båda känner oss över att befinna oss i samma tidsålder som Filip och Fredrik. Det de gör är fantastiskt. Vi känner en fullständigt ironi- och distanslös ynnest över det.
Läser fler bloggar. Viggo Cavlings blogg. Amanda suckar tungt i rummet intill och jag tänker Valhallavägen-Nortull-Bergshamravägen-Danderyds sjukhus, det borde vi klara på 10 minuter, bara de sprungit klart där ute, har de sprungit klart? Helvete och fan och satan, Stockholm Marathon håller på att förstöra hela vår förlossning.
Tänker på pengar. Fick en Amex-räkning på 52 000 kronor, hur går det till? Ringde vredgad och alldeles tokig till Amex och krävde en specifikation, men när jag fick den vågade jag inte öppna den. 52 000 kronor. Jag betraktar denna summa i chock och förbluffning, som när man var mycket litet barn och kramade pappas trygga ben och tittade upp mot honom och såg att det var inte pappa, man hade tagit fel, det var en främling och tio meter bort stod pappa och ropade och man kände CHOCK och SKRÄCK och man flydde.
Går ut på balkongen. Tittar ner på innergården där någon optimist placerat utebord som ingen utnyttjar. Mäklaren sa om den här balkongen att det var sol fram till lunch sommartid. Nu är det sommartid och vår sol försvinner klockan 08.20 på morgonen. Jag är lurad, men jag låter det gå. Jag låter så mycket gå nu för tiden. Hade det här varit för två år sedan hade jag inte låtit den här mäklaren slippa undan. Men nu, jag vet inte, jag känner mig så trött, jag mår inte så bra.
