CARL BILDT
När de hårdföra delarna av regimen i Teheran nu försöker att tvinga alla att acceptera det valresultat som ju starkt ifrågasätts sker det inte minst med påståendet att protesterna på något sätt är iscensatta av utlandet.
Det är ett klassiskt knept som regimer i situationer som denna tar till. Och inte minst i Iran finns det en historisk känslighet för utländsk inblandning som nog inte skall underskattas.
Att anklagelserna är grovt felaktiga behöver knappast påpekas.
Det är dynamiken i Iran självt - inte minst efter en valrörelse med betydande mångfald och öppenhet - som nu lett inte bara till de öppna protester som nu möts med öppet våld utan också till vad som förefaller att vara en betydande splittring i regimen självt.
Vad vi anser gjordes klart i uttalande först av EU:s utrikesministrar i måndags och därefter - i än tydligare ordalag - av EU:s stats- och regeringschefer i söndags.
Våra fördömanden av det som händer är självfallet än tyngre efter det som inträffat sedan dess.
Ingen kan veta hur de närmaste dagarnas utveckling kommer att se ut.
I slutet av den kommande veckan träffas G8:s utrikesministrar i Trieste i norra Italien, och själv skall jag vara med i den del av mötet på fredag kväll och lördag förmiddag som skulle diskutera olika regionala utmaningar med deltagande också av Irans utrikesminister.
Innan dess kommer jag att träffa bl a Italiens utrikesminister Frattini - Trieste-mötets värd - i Stockholm på onsdag kväll och det är rätt naturligt att vi då kommer att diskutera också hur vi skall förhålla oss till den fortsatta iranska utvecklingen.
Men alldeles säkert kommer det att finnas skäl att återkomma till frågan innan dess.
